Jacques Louis Mallard, del 5

Champs Elysés-Journalen 1804: Slaget om Frankrikes Spira, av

Rupeque Jenvié

Det här tidsdokumentet är tillägnat alla oss som har bidragit till förändring av vårt lands bästa, vare sig ni lever, är rik eller fattig eller är av en annan religiös skola, den här historien är för er.

Det hela började med vår förre detta kungs obarmhärtiga styre, ständigt försvarande av orättvisorna som har plågat oss som pesten och framförallt hans oförmåga att uppföra sig som en anständig ledare.

En dag fick den bättre hälften av oss landsmän nog, och började ifrågasätta kungens metoder. Vi reste oss tillsammans, högre än kungen sittandes på sin tron och lösgjorde oss ifrån förtrycket.

När vi, folket kämpade livet ur oss för kungens dumdristiga krig i Amerique, satt han själv, med sitt hov och bestämde om han skulle äta ägglikör, eller croissant med marmelad gjord av diverse frukter från exotiska länder, långt långt borta.

Vi kan gott säga att den hela början på vår kamp ur förtrycket började i Frankrikes hjärta, Paris.

När folkets ende förkämpe med en fot inne i adelns stängda fästning avsattes av vår kung som ansåg sig ha rätt att ta vilka beslut som helst tack vare sin högre plats i guds rike, då var det droppen som fick bägaren att fyllas över.

Paris, som fick denna nyhet först beslutade sig för att protestera emot detta felaktiga och orättvisa beslut, blev bemötta av kungens order om att skicka soldater för att slå ner dessa protester med sina käppar och spjut.

Men istället för att i rädsla av kungens vrede be om nåd, försvarade sig folket modigt mot kungens soldater genom att storma stadens vapenförråd (T.o.m. Bastiljen, där befälhavaren försökte spränga upp sig själv och en stor del av de rättfärdiga kämparna, galen av makt och ondsint lojalitet till kungen) och beväpna sig med musköter, påkar och kanoner, med eller utan ammunition.

Kungen, som blev livrädd så fort vi folket visade vår sanna kraft, kapitulerade och tog sig till Paris efter att resten av vårt land satte sig upp mot hans tyranni.

Han försökte övertyga folket att han ville folkets bästa, ty dessa lögner genomskådade vi efter tillvaron vi folket hade tvingats genomlida inte återspeglade det minsta av kungens utsagor.

Kungen förstod att han inte var säker för folkets vrede, och som en ynkrygg flydde han istället för att tillkännagiva sina misstag och avsätta sig själv.

En landsjakt sattes igång, där hela landet hjälptes åt att fånga den kungen som inte ens kunde möta sitt folk.

Man sökte omkring, och om det inte vore för våra förenade insatser kanske han hade kommit undan, med sin fruktansvärda drottning.

Vid en gränskontroll vid den östra gränsen mot Toscana upptäckte en vakt kungen, sittandes i en droska, i smutsiga kläder, tillsammans med sin drottning och en okänd man, hållandes en kniv i handen. Vakten kände inte igen kungen först, men när kungen räckte över ett guldmynt granskade vakten det för att bekräfta att det var äkta, men istället till sin chock såg en slående likhet med mannen framför sig. Han slog larm och fångade kungaparet tillsammans med de andra vakterna. Den okända mannen som suttit hade hållit i kniven blev skjuten i halsen och avled, förrädare som han var.

Sedan, när kungen var infångad drog folket igång arbetet att utrensa orättvisorna, en efter en med hjälp av den magnifika uppfinningen giljotinen. Det blåa blodet flöt, och tvättade bort orenheterna i samhället.

Till slut var det kungens tur, och efter ett rådslag där vi, de rättfärdiga vann med tre röster mot två, avrättades kungen och drottningen, en seger och symbol för det nya styret. Detta blev dagen, då vi firade Trikoloren.

En tid av rättfärdigt kaos rådde därefter, tills vårt lands frälsare stegrade sig. Napoleon, nu kejsare sedan ett par månader, hade tagit makten, tillsammans med folket och etablerade Frankrike som den största makten, ännu en gång. Nu är allt frid och fröjd, vårt folk är stolt, och landets framtid är säkrat under vår kejsares trygga vingar.

Nu är Frankrike, nymodigheterna och framtidens land, till skillnad från vår horribla kungs och hans följes ytterst tyranniska styre.

Nu marscherar vi fram på frihetens väg, med våra nya, rättfärdiga regler, som har kommit att bli normen även för våra lojala grannländer.

Tankens kraft, har blivit något större, något viktigare än förut, tack vare alla våras ansträngningar och pinor, länge leve Frankrike och friheten.

Jaques Louis Mallard, del 4

När vi var framme vid gränskontrollen pratade mannen och kvinnan med en av gränsvakterna som hade gått fram för att kontrollera droskans berättighet att passera gränsen.                            De samtalade och verkade att efter en stund komma fram till en summa pengar som skulle betalas för inträde i, kan det vara Toscana vi är på väg in i?

Mannen räckte över ett antal silver och guldmynt till gränsvakten som granskade dem, vände sig sedan om och gick ett par steg. Sedan stannade han, vände sig om igen och började gasta hejvilt.

”Stanna! Jag befaller er, stanna! vrålade han mot droskan som började röra sig iväg efter att hästarna hade börjat springa och dragit frenetiskt.

Ur mitt gömställe kunde jag se hur fler gränsvakter började storma ut ur kontrollhuset, alla beväpnade med musköter och bajonetter. Helvete.

De sprang efter, tills en av vakterna avfyrade sin musköt och av lätet att döma träffade en av hästarna. En kraftig duns fick droskan att tvärnita, slängde in mig i rakt på mannen framför mig.

Sedan slog ett par kraftiga händer mig över ansiktet tills jag bara såg en enda dimma. Något kallt rann över pannan. Skrik, vrål och skott hördes. Sedan slocknade den sista strimma ljus jag någonsin såg.

Jaques Louis Mallard, del 3

Jag blödde från händerna som var totalt sönderslitna efter att ha blivit tvingad i hänsynslöst hårt arbete av den nya ockupationsmakten.

De hade tvingat mig att gräva diken med mina bara händer tills mitt skinn på handflatorna var nästan totalt bortnött, fått bära obarmhärtigt tunga stenlass på ryggen tills jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Trots det tvingas jag att fortsätta av arbetsvakterna som går omkring och ser till jag och de andra som är fast i samma situation som jag inte ägnar minsta andetag åt något annat än vårt arbete.

I nuläget vet jag inte om jag är död eller inte, för jag kan inte tänka mig att helvetet skulle kunna kännas på ett annat sätt än det här.

Jag vet inte hur lång tid som har gått, dagarna flyter bara samman till en och samma plåga som slukar upp alla andetag jag tar. Det enda som var bra var att min feber var borta.

Och allt för att den där djävulens desertör förstörde vad jag hade byggt upp, berövat min frihet och lämnat mig där, fast i min egna lilla bur.

Jag måste fly.

En dag hade jag vart på en torr äng där gräset knappt växte, utan sköt skott som missväxte till bruna slamsor som knappt syntes mot den bruna, tunga jorden under dem. På marken låg människolik med blodiga sår över kroppen. De hade på sig de uniformer som armén använde, säkert soldater.

Jag hade blivit tvingad att lägga liken i säckar och lägga dem i en stor hög. En massa människor gick förbi mig hela tiden, beväpnade med högafflar och påkar.

Människorna som gick förbi mig hade stirrat på mig med sina hatiska, mörka blickar.

De hade tittat på mig med samma blick som den där desertören. Vissa spottade.

En hade till och med sparkat till mig i magen så att jag hade tappat luften och fått en hostattack.

Det värsta var nog att alla människor verkade ha någon sorts intensitet i blicken, istället för den håglösa blicken de hade förut när de stapplade runt på gatorna efter mat.

Någonting hade definitivt hänt på sistone.

Den senaste tiden har saker blivit bättre. Jag måste fortfarande jobba tills jag faller ihop av utmattning, men jag har fått mer vatten att dricka och brödet jag får är inte bara en grusig klump, utan något som mer skulle kunna likna riktig mat.

Vissa dagar får jag en liten rast, nog tid för att kunna se mig omkring och prata med vakterna som delar med sig av en del information. Antar att de inte har något val, de måste vara så innerligt uttråkade att de inte kan värja sig mot social kontakt även om det var den lägsta av fången de behövde dela den med.

 Efter ett par meningsutbyten fick jag ett grepp om vad som hade hänt på sistone, men vissa saker verkade konstiga, eller ofullständiga, speciellt: Varför hade kungen bara gett upp sin makt?

Men hursomhelst, det som var viktigast var att jag fick nog med information för att kunna fly, och det hade jag inte fått tag i ett endaste. Det ser ut som om jag är fast här ett tag till.

Äntligen! Jag fick reda på av en vakterna (som jag vid det här laget är ganska bekant med) som flöt iväg i en redogörelse om ”det nya tänket” att en extra matranson skulle komma ut till utposten jag har slavat vid den senaste månaden.

Den skulle komma i eftermiddag och de flesta vakterna skulle antagligen supna till för att göra slut på de tidigare lagren de hade sparat.

Om jag hade en chans att fly, verkade den inte kunna bli bättre än såhär.

Matransonen kom med en vagn som drogs fram av tre hästar, släntrandes längs den gropiga vägen som ledde till utposten.

En av de få vakterna som fortfarande var vid nyktert tillstånd gick fram till de som satt i vagnens droska, en man och en kvinna iklädda smutsiga, trasiga kläder.

”Ursäkta, är detta Breleux’s utpost?” sa mannen darrigt med sänkt huvud.

”Ja, ni har kommit rätt. Ni kan börja lasta av maten.” svarade vakten .

Mannen nickade, tittade på kvinnan och började därefter tillsammans bära iväg säckarna mot ett förråd, cirka femtio meter bort.

Vakten gick iväg åt ett annat håll, säkert för att hjälpa till att göra slut på lagret med vin. Vad både han och de två människorna var ovetandes om var att efter vakten hade gått utom synhåll, smög jag mig fram till droskan och gömde mig i det ganska så rymliga benutrymmet.

Efter en stund av lastande verkade det vara dags för de två människorna att komma tillbaka och fortsätta vart de än var på väg. Jag spände ihop hela kroppen och vågade knappt andas.

Tidigare hade jag fått tag i en stilett som låg oförsiktigt framme vid en av utpostens barrikader. Den skulle väl komma till användning nu.

Fotstegen kom närmare och till slut satt de rakt framför mig, fortfarande omedvetna om min närvaro. Jag var orolig att en av dem skulle sträcka på sig lite extra med ena foten, för då skulle de genast dunsa in i mig.

Mannen smackade åt hästarna att börja trava. Efter en stund av tystnad förutom hästarnas klunsande steg ansåg jag att vi var tillräckligt långt bort från utposten att det var säkert att röja min position. Jag klev upp ur mitt gömställe, hållandes min kniv mot mannens strupe medan de båda skrek till av förvåning och rädsla.

”Säg ingenting, fortsätt bara.” väste jag mot mannen och kvinnan som var vita i ansiktet. Det var en minst sagt farlig situation, men jag borde kunna hota dem till att lyda, trots att jag nu var en ganska klen gestalt.

Mannen försökte stamma något till svar men jag väste en rad hotelser tillbaka.

De kommande timmarna skedde under tystnad, med mig hållandes kniven längs mannens strupe, redo att dra ett snitt vid minsta motstånd från båda.

Allting gick som det ska. Perfekt. Jag borde snart vara ute ur Frankrike med tanke på hur långt jag hade blivit förflyttad till utposten som var belagd vid den östra gränsen.

Då skymtade jag vägen framför mig hur en gränskontroll uppenbarade sig framför oss.

Sista hindret, och sedan var jag ute.

Jacques Louis Mallard, del 2

Febern blossade upp genom hela kroppen, allt var kaos. Allting kändes avdomnat, förutom den fruktansvärda huvudvärken som låg med ett gigantiskt tryck runt hela huvudet.

Jag visste inte hur länge jag hade legat i höbädden, tiden var bara en suddig massa som flöt runt mig, utan att jag visste åt vilket håll jag var på väg åt.

Helt plötsligt hade jag vaknat upp, ett plötsligt ljus som bländade mig. Ovanför mig tittade ett sammanbitet ansikte tillbaka mot mig.

Efter en brysk kontroll av mitt tillstånd bestående av en snabb örfil och skakande av min ena arm drog mannen upp mig på benen.

Han sa åt mig att följa med honom.

Jag tvekade, men orkade inte göra motstånd när han föste med mig in i ett mörkt rum i botten av en stenbyggnad där den yttre fasaden hade blivit bombarderad med stenar och alla möjliga hårda objekt som kunde finnas till hands att skapa förstörelse med. Han drog ner mig på en stol, satte sig på andra sidan av ett bord som stod framför mig.

Mannen hade stirrat mig djupt i ögonen, knäppt händerna, sedan tagit till orda:

”Du har ett lager med mjöl, undanstoppad från allmänheten i ett gömställe. I tider som denna, vill alltså du inte dela med dig, när våra bröder och systrar svälter så pass mycket att vi stormar en helvetes fästning! röt mannen så att jag kände hans saliv skvätta över mina kinder.

En stund av tystnad följde, då mannen fortsatte stirra in i mina ögon medan jag betänkte situationen så gott jag kunde.

Jag insåg att låg riktigt illa till, kom det ut att jag hade gömt undan mjöl så skulle folk inte ge mig ens en antydan till merci.

Mannen framför mig såg på mig med ett outgrundligt ansikte.

”Jag var i Frankrikes arme i över femton år. Jag slogs för mitt land, såg mina forna kamrater dö, bara för att återvända till en misär utan liknelse. Nu kallas jag även för desertör, men en sak ska detta land veta, helvete, hela världen ska veta att jag är stolt över att vända mig mot vår kung, mot mitt land.” sa mannen. Hans blick borrade sig in ännu mer i mitt medvetande.

”Och du, såna som dig får mitt blod att koka.” fortsattte mannen.

Vid det här laget sa hela min kropp åt mig att försöka att fly. Jag kände hur svetten rann över hela mig, ner i ögonen så att det sved.

Mannen slog till mig med baksidan av handflatan så att jag flög ur stolen och landade i en hög på golvet.

Konstigt nog kändes inte slaget, det som kändes var mannens blick över hela kroppen, pulserande av hat, mot mig.

Jag försökte resa på mig men benen vägrade lyda, istället föll jag återigen ner på golvet med ett uppgivet stönande.

”Men, jag tänker inte låta avrätta dig, nej.” sa mannen. ”Du, ska ge tillbaka till folket tusenfalt. När du kommer upp på benen skall jag personligen se till att du blir den med den tyngsta bördan att bära.”

Mannen gick runt mig i en cirkel med tunga, trötta steg.

”Vår kung har kapitulerat till oss revolutionärer. Men det betyder inte att resten av gardet har gjort det.”

Jag tittade förvirrat upp mot mannen. Vad tusan hade hänt medan jag hade varit borta?

”Det kommer att bli krig. Ett långt sådant, mot guds utsände själv och hans arme. Men en sak är säker, den här revolutionen är bättre än den skit vi levt i de senaste årtiondena. Äntligen har vi rest oss, det är sista gången någon trampar på oss.”

Mannen drog upp mig på fötter, klämde åt mitt ansikte med ena armen och stirrade med en ännu intensivare blick tillbaka mot mig.

”Nu är det vår tur att trampa tillbaka, och såna som du ska vi ta mig tusan använda som sula.”

Efter att ha sagt det släppte mannen mig, satte på sig en kappa och gick ut ur det dunkla rummet.

Jag hörde hur låsmekanismen drogs runt. Nu var jag fast.

Jaques Louis Mallard

Jag drog kappan över huvudet, gick iväg från bullret och skriken bakom mig. Det var ännu en av de upplopp som hade härjat i de flesta delar av staden mot mjölnarna. Jag hade själv fått med mig min egna lilla belöning  idag iform av en säck med mjöl.

Hade inte ens behöva slå mig in själv, ett gäng råhuvuden hade bankat in dörren med en slägga under våldsamma protester från mjölnaren som till slut hade fått en knytnäve på hakan.

Jag gick med snabba steg, ville inte dela med mig. De andra fick ha sina egna upplopp, bäst dom ville.

Så länge jag fick bröd i magen och tjänade en hacka var jag nöjd.

Efter en snabb marsch genom Paris yttre gränder, endast avbruten av en krympling utan ben och vänstra ögat som desperat försökte slita ifrån mig mjölsäcken, vilket jag svarade med en snabb spark i hans mage, kom jag fram till mitt lilla krypin: Ett smalt hål under en hög med bråte. Jag lyfte försiktigt bråten, kröp in med mjölsäcken i ena handen.

Äntligen stod jag i min hemliga stenbunker med en hylla med min samling mjölsäckar, en säng bestående av fuktigt hö och en pöl med vatten som läckte in genom ett hål som jag försökt täppa igen under de tre månader jag hade hållit mig undan här.

Det var inget större fel på det hela, var bara rätt så himla trött på det här evinnerliga bröd- ätandet.

Som jag längtade efter en bit kött; jag kanske skulle kunna byta till mig något under den kommande marknaden i det hemliga sällskap jag var med i.

De kallade sig för Rättvisans Väg, pratade alltid om en massa trams om frihet, rättvisa och makt till folket… Sånt struntade jag själv i, varför skulle jag hålla på? Det hade vart makt till adeln i alla år, låt det vara så.

I alla fall så länge jag själv kunde utnyttja det till min fördel. När jag har samlat ihop nog med mynt ska jag bege mig iväg härifrån, kanske mot Turkiet, Persien med något skepp, börja om.

Helt plötsligt drog en våg av trötthet över mig.

Jag drog av mig kappan, brydde mig inte om att linda in mig i en av filtarna som låg bredvid höbädden, utan kastade mig direkt i den. Mörkret kom lika fort som om någon hade släckt den enda facklan i en lång tunnel.

När jag vaknade upp kände jag hur en febrig värme kröp igenom kroppen. Svetten rann över ansiktet och illamåendet tilltog plötsligt i magen.

Jag försökte resa mig upp, kände en kraftig smärta i benen, gav upp och stirrade håglöst upp i taket.

Hoppades att det bara var en vanlig feber.