Jacques Louis Mallard, del 2

Febern blossade upp genom hela kroppen, allt var kaos. Allting kändes avdomnat, förutom den fruktansvärda huvudvärken som låg med ett gigantiskt tryck runt hela huvudet.

Jag visste inte hur länge jag hade legat i höbädden, tiden var bara en suddig massa som flöt runt mig, utan att jag visste åt vilket håll jag var på väg åt.

Helt plötsligt hade jag vaknat upp, ett plötsligt ljus som bländade mig. Ovanför mig tittade ett sammanbitet ansikte tillbaka mot mig.

Efter en brysk kontroll av mitt tillstånd bestående av en snabb örfil och skakande av min ena arm drog mannen upp mig på benen.

Han sa åt mig att följa med honom.

Jag tvekade, men orkade inte göra motstånd när han föste med mig in i ett mörkt rum i botten av en stenbyggnad där den yttre fasaden hade blivit bombarderad med stenar och alla möjliga hårda objekt som kunde finnas till hands att skapa förstörelse med. Han drog ner mig på en stol, satte sig på andra sidan av ett bord som stod framför mig.

Mannen hade stirrat mig djupt i ögonen, knäppt händerna, sedan tagit till orda:

”Du har ett lager med mjöl, undanstoppad från allmänheten i ett gömställe. I tider som denna, vill alltså du inte dela med dig, när våra bröder och systrar svälter så pass mycket att vi stormar en helvetes fästning! röt mannen så att jag kände hans saliv skvätta över mina kinder.

En stund av tystnad följde, då mannen fortsatte stirra in i mina ögon medan jag betänkte situationen så gott jag kunde.

Jag insåg att låg riktigt illa till, kom det ut att jag hade gömt undan mjöl så skulle folk inte ge mig ens en antydan till merci.

Mannen framför mig såg på mig med ett outgrundligt ansikte.

”Jag var i Frankrikes arme i över femton år. Jag slogs för mitt land, såg mina forna kamrater dö, bara för att återvända till en misär utan liknelse. Nu kallas jag även för desertör, men en sak ska detta land veta, helvete, hela världen ska veta att jag är stolt över att vända mig mot vår kung, mot mitt land.” sa mannen. Hans blick borrade sig in ännu mer i mitt medvetande.

”Och du, såna som dig får mitt blod att koka.” fortsattte mannen.

Vid det här laget sa hela min kropp åt mig att försöka att fly. Jag kände hur svetten rann över hela mig, ner i ögonen så att det sved.

Mannen slog till mig med baksidan av handflatan så att jag flög ur stolen och landade i en hög på golvet.

Konstigt nog kändes inte slaget, det som kändes var mannens blick över hela kroppen, pulserande av hat, mot mig.

Jag försökte resa på mig men benen vägrade lyda, istället föll jag återigen ner på golvet med ett uppgivet stönande.

”Men, jag tänker inte låta avrätta dig, nej.” sa mannen. ”Du, ska ge tillbaka till folket tusenfalt. När du kommer upp på benen skall jag personligen se till att du blir den med den tyngsta bördan att bära.”

Mannen gick runt mig i en cirkel med tunga, trötta steg.

”Vår kung har kapitulerat till oss revolutionärer. Men det betyder inte att resten av gardet har gjort det.”

Jag tittade förvirrat upp mot mannen. Vad tusan hade hänt medan jag hade varit borta?

”Det kommer att bli krig. Ett långt sådant, mot guds utsände själv och hans arme. Men en sak är säker, den här revolutionen är bättre än den skit vi levt i de senaste årtiondena. Äntligen har vi rest oss, det är sista gången någon trampar på oss.”

Mannen drog upp mig på fötter, klämde åt mitt ansikte med ena armen och stirrade med en ännu intensivare blick tillbaka mot mig.

”Nu är det vår tur att trampa tillbaka, och såna som du ska vi ta mig tusan använda som sula.”

Efter att ha sagt det släppte mannen mig, satte på sig en kappa och gick ut ur det dunkla rummet.

Jag hörde hur låsmekanismen drogs runt. Nu var jag fast.