Gabriel Dondin, del 5

Hej!

Mitt namn är Madeleine Eriksson.

Den här artikeln är tillägnad offren från den blodiga revolutionen i Frankrike som varade i många år, men framför allt är den här till en speciell person. Han kommer inte att veta att jag har skrivit den eftersom han dog av ett svärd i hjärtat den 13 januari 1823 när han försökte hjälpa en fattig man från att bli misshandlad. Men han har hjälpt mig mycket med artikeln eftersom jag har fått chansen att läsa om hans händelserika liv i hans dagbok. Mannen jag talar om heter Gabriel Dondin och han är en man att minnas! Gabriel var till och med vän med den kända kejsaren Napoleon Bonaparte.

Själva anledningen till denna speciella revolution var att förhållandena i Frankrike vid den här tiden var mycket dåliga, ingenting var rättvist och inget gick de fattigas väg. De rika människorna, alltså adeln och präster, levde i en slags drömvärld där de levde i överflöd med mängder med mat, vackra och dyra kläder av djurpälsar, utan att jobba till och med! Medan de fattiga slet som djur, vilket de ansågs vara också, för att få en dagslön på bara 20 sovs. Vilket knappt räckte till en limpa. De rika hade också sina värdefulla privilegier som gjorde det ännu värre för de fattiga, rikemanspacket kunde tillexempel ta ut skatter på broar trots att det inte var deras. De behövde inte ens betala skatt eftersom pengarna de tjänade var skatter från bönderna. I princip snodde de pengarna från de fattiga stackarna, och om bönderna sa ifrån. Då rök huvudet på torget i stan. I dagens samhälle skulle man aldrig ha tillåtit det som hände då, att bara de som har pengar och bor på tillexempel på Östermalm har rätt att gå runt i ordentliga kläder. De skulle också kunna gå fram till en fattig och säga att han gick konstigt och kräva honom på pengar för det. Det är inte okej! För det var så, på ett ungefär, som det var i Frankrike då.  Och efter ett år av dåligt väder som gjorde att skördarna blev dåliga så steg priset på bröd och sådant, de fattiga fick då nog och gjorde uppror och krävde att kungen agerade, när han inte gjorde det så stormade de Bastiljen och Invalidhotellet.

Revolutionen påverkade inte bara hur det såg ut just då, utan även hur det skulle bli i framtiden också. Än idag är tillexempel fortfarande monarkin avskaffad och de lever i en republik, och den skillnaden blev till under franska revolutionen. Men mycket annat ändrades också, inte bara monarkin, den påverkade hela folket i (framför allt) Paris. Men även alla andra länder i Europa, för när befolkningen i andra Europeiska länder fick veta hur fransmännen gjorde uppror vågade de också göra motstånd mot saker de tyckte va dåliga, de förstod att för att få sitt liv bättre var man tvungen att agera. När Frankrike fick sin kejsare Napoleon Bonaparte och han skapade ”Code Napoleon”, som var väldigt bra för folket. Det gjorde i princip att hela Europas befolkning fick bättre regler och lagar, eftersom de som styrde i landet var rädda att deras folk skulle göra samma sak som i Frankrike om de inte också fick det bättre ställt. På det sättet hjälpte Napoleon hela Europa utan mening att göra det egentligen. Men den absolut största förändringen som hände var att demokratin blev stor i Europa. Frankrike hade fått det genom ”Eden i bollhuset” och därmed var det ett stort kliv framåt, eftersom Frankrike bestämde modet på den tiden tror jag därför att flera länder gjorde samma sak, för att kunna kallas moderna.

Fast man ska komma ihåg att förmodligen så blev många människor i Paris maktgalna när de insåg att man genom blod och mord kunde få mycket som man ville, de blev nog giriga när de först fick demokrati och sedan fred. De fick efter ett tag nästan allt de ville, vilket inte heller det är bra. Jag tycker att man kan ge exempel på det genom Napoleon, han blev maktgalen och ville ta över världen. Fast idag finns det inte på samma sätt sådana maktgalna människor där, det ”växte” bort. Men revolutionen medförde mer bra saker än dåliga, jag tror faktiskt att folket lärde sig samarbeta med varandra och acceptera människor som hade problem, oavsett hudfärg etc. För att visa makthavarna att de stod enade mot dem, för tillsammans är man starkare. Kungen och dem som styrde fick nog sämre känsla av att de hade kontrollen då.

Jag själv tror att revolutionen i det stora hela var bra, för annars kanske vi hade levt som de gjorde idag. Och jag tror att om Gabriel Dondin hade levt idag så hade han varit oerhört nöjd med resultatet av vad han och den franska befolkningen åstadkom.

Till minne av Gabriel Dondin och ”Los toros locos”.

Gabriel Dondin, del 4

Oj oj oj, var ska jag börja någonstans? Det har hänt så vansinnigt mycket här de senaste trettio år som har gått sedan jag skrev senast. Jag har inte haft något läge alls att skriva i dig för att det har varit alldeles för farligt, huvuden har flugit åt alla möjliga håll och blod har runnit längs Frankrikes vägar. Speciellt mellan de galna åren 1793 till 1794, det så kallade skräckväldet. Det var verkligen ett skräckvälde, alla som sa något illa om staten eller gjorde motstånd blev halshuggna under giljotinen. Men jag, Gabriel Dondin och mina män i ”Los toros locos” gjorde öppet motstånd men vi klara oss med bara några skråmor. Fast om jag ska vara helt ärligt blev tre av mina män av med sitt huvud tillsammans med de tjugofemtusen andra människorna som var tvungna att lämna sina liv pågrundav att de faktiskt hade en helt egen åsikt. Jag tycker faktiskt att det är otroligt vidrigt att detta har lyckas hända, det gick ju så bra i början med allt… Alla andra människor i Paris tyckte det också var hemskt, alla var trötta på allt detta dödande. Fast efter ett tag blev det bättre när folk inte gjorde samma uppror, men fem år efter skräckväldet hände en makalös sak!

Den inte så kände generalen Napoleon Bonaparte lyckades genom, en oblodig och lugn, statskupp ta makten i Frankrike och därmed blev han världens mäktigaste man. Jag hörde detta från mina män som hade nattpatrullerat och sett detta ske, de berättade också att han var gift med en mycker vacker flicka som hette Josephine. Vi i mitt gäng älskade Napoleon Bonaparte, han var en riktig ledare trots sin längd. Han visste precis vad han gjorde och ville folket väl, fast vissa saker han hittade på gick över styr. T.ex att ta över världen. Napoleon var en otroligt duktig på strategi, vilket gjorde att han vann många krig och blev världskänd. Jag hade bra kontakt med honom och vi pratade ofta, han berätta om stora planer han hade. Han berättade att han ville ta över världen, men han lyckades tyvärr bara med västra och centrala Europa. Killen berättade också att han tänkte skilja sig från skönheten Josephine eftersom hon inte gav honom något barn.

Men innan Napoleon ville ta över världen ville han styra upp det fortfarande kaosartade Frankrike, han gjorde en lagbok av de 360 som redan fanns. Den kallades ”Code Napoleon”, och nu när jag skriver har nästan hela Europa kopierat den i princip. Men tyvärr har ju varje saga ett slut, och det här slutet va pågång i några år. Det startade när han började förlora krig, han hade blivit gammal och inte på tårna längre. När han och hans armeér invaderade Ryssland hade ryssarna fått reda på det och hade startat med ”brända jordens taktik”, vilket gjorde att de inte kunde plundra hus på mat och därför dog många innan kriget ens hade startat. De var tvunga att retirera. Det var slutet på slutet, men det verkliga slutet kom tre år senare när han ville ta över Storbritiannien.

Slaget ägde rum vid Waterloo där britterna tyvärr vann, det slaget är redan legendariskt. Efter det slaget var Napoleon tvungen att abdikera för andra gången på två år och han skickades den här gången till ön Sankta Helena i Atlanten, istället för Elba. Sex år senare dog världens, tidigare, mäktigaste man av matförgiftning. Bara 54 år gammal. En epok är nu över men snart börjar en ny! Jag önskar bara att jag är mindre delaktig och inte med i krigen och upproren då, jag har faktiskt blivit till åren jag också. Men nu ska jag ut och äta ! orevoa.

 

Gabriel Dondin, del 3

22 januari 1793 i Paris, Frankrike.

Det har gått nästan fyra år sedan jag skrev sist i dig dagboken, men
jag måste säga att jag saknat att skriva i dig. Var skönt att skriva
av sig då, men det har hänt så mycket nu de här åren i Paris och
Frankrike attjag inte har hunnit. Den största händelsen var nog när staten igår avrättade vår
förrädare och föredetta konung Ludvig XVI, jag tycker ändå att det var
fel att avrätta honom eftersom han är utvald av gud. Det är ju som att
säga att gud gjort fel, vilket jag tycker är skamligt. Gud gör aldrig
fel! Men förstår om många är arga på honom ändå eftersom han svek faktiskt vårt vackra land. Fast alla människor gör faktiskt fel så man måste acceptera att han blev rädd och försökte fly tycker jag. Men jag och ”Los toros locos” gick ändå till avrättningen, det är ju ändå rätt festligt att någon blir av med huvudet. Det var väldigt många människor på torget, flera tusen tror jag till och med. Kungens korta resa mellan fängelset tog nästan två timmar pågrundav allt folk, trots att det var så mycket folk var det helt knäpptyst. Man kunde hört en knappnål falla till tegelstenarna. Sedan när kungen äntligen kom ut ur sin vagn försökte han vädja till folket. Men trumvirvlarna dränkte hans röst. Efter avrättningen rånade jag och mina kumpaner en matbutik så att vi skulle kunna äta en riktigt god middag i vårt fina slott.

Jag kom ihåg att sist jag skrev var på kvällen efter vår stormning av Bastiljen. Det var en underbar dag. Ända sedan dess har vi firat den dagen här i Frankrike, eller i alla fall det vanliga folket. Inte adeln och prästerna, för de vågar nog inte visa sitt stöd av rädsla av giljotinen. Men den här dagen har blivit som en nationaldag för oss, vi sjunger marseljäsen hela dagen och firar vår vinst. Fast jag firar inte lika mycket längre, jag har blivit drabbad av en stor sorg. Min broder Charles Francois Marion har lämnat mig här i ”LTL” för att arbeta för sin morbor istället, det var ett riktigt svek. Trodde inte det skulle hända, jag har satt upp en jakt på honom med ett pris på 12345 sovs hans huvud.

Det är fortfarande väldigt dålig ekonomi här pågrundav alla krigen, men efter att adelns privilegier avskaffades har det blivit lite bättre eftersom alla betalar skatt nu. Men också därför att staten har förstatligat kyrkan och nu äger alla marken som kyrkan ägde och kan därför sälja den för ett bra pris och få en bättre ekonomi. Jag hoppas att staten verkligen lyckas sälja allt för då skulle hela tillvaron här i Paris bli bättre och vår, folkets, revolution skulle inte behöva kräva så många betydelsefulla människoliv. Fast revolutionen är fortfarande nödvändig, alla människor ska vara jämnställda!

Men nu ska jag gå ut och råna några vackra människor. Au revoir!

Gabriel Dondin, del 2

Idag 14 juli 1789 i Frankrikes huvudstad Paris hände det massor med saker. Jag var med om tre väldigt spännande saker. Alla tre händelser var jag ytterst delaktiga i. Det har varit oroligt här i Paris väldigt länge på grund av alla ojämnställdeheterna mellan de tre stånden. Och ett krig var på gång, man kände det i luften, och idag gick sprintern när vår konung Ludvig XVI avskedade vår populära fininsminister Necker. Den fattiga delen ställde sig upp tillsammans och visade sitt missnöje, vi i ”Los toros locos” (fast vi är rika) ställde också upp och ledde trupperna. Trots att jag sa att det här var den vanliga befolkningens sak ville jag hjälpa till, man kan faktiskt ångra sig.

Men innan hade vi samlats på ett stort torg inne i Paris och jag höll tal till vår fattiga stad! Jag sa att vi inte längre kunde tolerera denna ignorans från vår kung och att vi måste agera på en gång och att vi skulle kunna styra Frankrike med en demokrati istället! Jag är en otroligt bra talare för folket älskade detta och flera har sagt att de vill gå med i ”Los toros locos”, jag är oerhört stolt.

Vi i ”LTL” hade planerat att storma Invalidhotellet för att få tag i de tusentalsvapen som fanns där sedan de många krigen. Jag och Charles Francais Marion ledde ”LTL” och den stora folkmassan ut mot Invalidhotellet, det var riktigt kul eftersom vi sjöng nationalsången och bar stora trikolonflaggor hela vägen dit. Vi i ”LTL” hade högafflar av rostfritt stål och den normala befolkningen hade högafflar och knivar av vanligt stål. När vi kom till själva byggnaden började vi i hopen att skratta, de på Invalidhotellet hade inte hört att vi skulle komma och hade däför inte garderat sig. Vi kunde bara vandra rakt in och langa ut de hela trettiotusen vapen som fanns därinne, men problemet var att det inte fanns något krut. Allt var inne i det gamla fängelset Bastiljen fick vi reda på, så vi storma där istället, vi fick använda bajonetterna på vapnen så länge. Jag hoppades på strid vid Bastiljen, för att lättare kunna ta makten ifrån dem genom rädsla när kungen inte var här.

När vi kom dit hade väktarna försökt ordna lite skydd, vi började att förhandla med dem. Jag fick hjälp av en gammal urmakare inifrån Paris gator. Men efter hela fem timmar hade vi inte kommit fram till något så vi gick till attack. Hundra människor dog, fem av dem från mitt gäng. Men alla var väldigt modiga och slogs för Frankrikes frihet. Efter ett tags stridande lyckades vi ta sönder porten och springa in, vi fick tag i krutet och och vi hade störtat kungen och vi var närmre en demokrati. När jag gick ut ur Bastiljen såg jag en väktares huvud vara spetsat på en lans, det var väldigt äckligt. Det kanske kan bli någon dikt någon gång…
Men efter det här fick 900 av oss, alla i ”LTL” fick även sina efterlysningar hävda, diplom för våran storartade insats.
Sedan kom vi till dagens tredje stora händelse, Eden i bollhuset. Många från tredje ståndet prästerna och adelsmännen samlades i ett gammalt bollhus för att bestämma lite lagar, jag själv tycker det är bättre med anarki men förstår om inte alla vill ha det. Men några av adelsmännen och prästerna tyckte att deras privilegier skulle vara kvar och att deras röster var mer värda än parisbornas, men då blev Parisarna arga. Bra av dem! Så dem bestämde sig för att skapa en riksdag med jämnställdhet, då kom de flesta präster och adelsmän över. Det var mäktigt att se att deras svåra tid kanske var över tillslut.
Au revoir!

Gabriel Dondin

Kära dagbok. Jag har precis tagit dig från en gammal man på en stormarknad i Paris (det var oerhört lätt)…

Mitt namn är Gabriel Dondin och året är nu 1789 så jag har hunnit fylla hela 25 år. Jag är en riktig man nu! Klarar mig på egen hand nu när hela min familj, mina systrar Louise och Angelica, min mor Abigail och min far Mark dött i det förfärliga haglet denna sommaren. Sörjer dem gör jag inte speciellt mycket, gillade dem aldrig mycket. Men mina bröder (kumpaner) i mitt kriminella gäng ”Los toros locos” skulle jag aldrig klara mig utan, vi lever tillsammans ute i det farliga fattiga delen av Paris en bit utanför Paris. Vi har byggt ett litet slott nära droskstationen.  Det enda dåliga med den fattiga delen av Paris är att det inte finns några rika (förutom oss), så vi måste åka 2 mil varje morgon med våra ståtliga hästar. Tillsammans håvar vi pengar genom att råna människor och matbutiker. Vi misshandlar alla som inte ger oss pengar på direkten. I ”Los toros locos” är vi ungefär 60 personer, jag Gabriel Dondin är ledaren och jag är den mest fruktade av alla. Min favorit av dem med nedre rang är Charles Francois Marion, han kom alldeles själv på stan och frågade om att få bli medlem. Det har ingen annan gjort! Han är en modig man. Charles betyder mycket för mig, han är som en riktig bror för mig.

Jag har inte hela mitt liv hållt på med att råna och misshandla, jag har varit en flitig bonde en gång i tiden. Mina föräldrar behövde mycket hjälp i den stora restaurangen de ägde inne i Paris, jag hjälpte med att odla ingredienser och vindruvor (tillvin) till deras mat. Jag hade en liten gård tre kilometer utanför Paris. Det var inte lätt att odla när vi hade så mycket regler att följa. Men när jag var 17 år så satt jag inne i lägenheten precis över restaurangen och kom på att jag ville göra något mer spännande, så jag skapade ”Los toros locos”. Spanskan hade jag lärt mig av några från ett spanskt sällskap på restaurangen. Som väldigt liten pojke sprang jag en liten springpojke åt mor och far. När jag skapade mitt gäng behövde jag medlemmar, så jag åkte till ghettot. Där det enligt rykten från staden fanns farliga personer och jag hittade grunden till mitt gäng. Ett halvår senare bosatte jag mig där på heltid för att slippa de jobbiga resorna, då bröt jag i princip min kontakt med mina föräldrar när de inte ville veta av att jag hade blivit kriminell.

Men nu när jag är 25 år har jag insett att råna inte är allt i livet, jag har därför bestämt mig för att börja skriva som hobby några år. Sedan kanske jag kan jobba hälften av tiden med gänget och hälften med att skriva böcker och poesi. Det skulle vara en stor dröm som gått i uppfyllelse då, men först måste jag träna på att skriva. Och det är därför jag snodde dig dagboken. Jag vill detta för att jag tycker det är imponerande att man kan ge så starka känslor bara genom ord. Man behöver inte använda våld. Jag har också en annan dröm, och det är att få hjälpa de fattiga bönderna att störta landet. Jag har fundera på att börja ge dem redskap som kan hjälpa dem, tex stora gevär och många hästar som de kan rida på. Men jag vill inte hjälpa bönderna alldeles för mycket, jag tycker det är deras sak eftersom de har det värst här i landet och har inte råd med dagligt bröd ens. Jag har ändå så mycket. Det var nog allt, så nu ska jag gå och lägga mig här inne i mitt slott.