Sophie Roland, del 5

Minnesruna

 

Sophie Roland föddes år 1774 och dog år 1809. Hon var då cirka 40 år gammal. Sophie tog stor del i händelserna under den Franska revolutionen, och kämpade för folkets rättvisa. Hennes åsikt var att det franska folket förtjänade mer frihet och rättvisa än vad som gavs till dem. Hon deltog i stormningen av Bastiljen, och dödade då ett antal män. Hon tyckte att revolutionen var rätt, och att anledningen till den var tillräcklig – adeln förstod inte hur hårt bönder och arbetare hade det. Hon ansåg att utan revolutionen skulle Franskrikes folk inte ha överlevt. Hon visste dock att inte alla var skyldiga till detta, och det var många oskyldiga som dog en onödig död när revolutionen spårade ur, men rättvisa skipades, och det var det enda som egentligen spelade någon roll för Sophie.

Under Napoleonkrigen dog hennes man och son. De kämpade i slaget vid Waterloo, och stupade där. Hennes syster flyttade utomlands med sin man, och brodern dog i en sjukdom. Sophie levde ensam i några år efter dessa händelser, fast besluten om att det var Napoleons fel att hennes man och son tagits ifrån henne. Hon fick dock aldrig sin hämnd, och mördades år 1809 av systern till väninnan Melanie Ennouf.

 

Sophie Roland, del 4

Det har gått en lång tid sedan jag senast skrev i min dagbok, och jag är nu en bit över 40 år gammal, året är 1821. Det har hänt så otroligt mycket i Paris, i hela Frankrike, den senaste tiden, och allt har gått otroligt fort. Jag kan se tillbaks i tiden när jag läser de första sidorna i min dagbok, och fortfarande minnas hur jag kände när jag tillsammans med min vän Melanie stormade Bastiljen.

En tid efter att vår förre kung, Ludvig XVI, avrättades, när jag var en bit över trettio år gammal, kom Napoleon Bonaparte till Paris, och snart hade han tagit makten. Han lovade oss fred efter att ha krönt sig själv till kejsare, men fred är svårare att upprätthålla än man kan tro. Men det spelar ingen roll längre. Min far är död sedan länge, liksom min bror – han dog i en hemsk sjukdom. Saknaden efter honom har varit, och kommer alltid att vara, mycket svår.

Jag och min syster Melanie blev ovänner strax efter att Napoleon kom till Paris, och nu vet jag inte var hon befinner sig. Jag har inte hört från henne på mycket länge, och förväntar mig heller inte att göra det – hon kunde lika gärna vara död, hon också.

Hursomhelst, innan Napoleon kom till Paris fick jag en man, Alexandre, och en underbar son som jag döpte till Philippe, och jag älskade dem båda mer än någonting annat i världen. Dock så gick de med i en av Napoleons arméer, må han vara evigt förbannad för att ha tagit dem ifrån mig.

Napoleon vann dock ett krig i Austerlitz, i Österrike år 1805, och min familj firade segern. Vid det laget bodde min son fortfarande hemma. Men några år efter det, när han växt till sig lite, deltog han i slaget vid Waterloo och stupade där vid sin fars sida. Jag lägger skulden på vår kejsare, och mig själv. Vems fel var det annars? Guds? Jag har börjat tvivla på gud.

Nu är det bara jag kvar. Min vän Melanie dog för många år sedan. Hennes syster ger mig skulden för det, dock så förstår jag inte varför, och jag är helt säker på att hon vill döda mig. Men jag har fortfarande en sak kvar att leva för – Napoleon. Jag vill se honom död innan jag själv lämnar det här livet bakom mig. Jag vet inte vart han befinner sig just nu, och efter nyheterna om slaget vid Waterloo har jag inte brytt mig om att ta reda på mer om omvärlden, men när han är död, vart han än befinner sig, då kommer jag själv vara redo att dö i frid.

4 Januari år 1821

Plötsligt hör jag steg som närmar sig, och jag hinner inte ens se upp från min dagbok förrän någon griper tag i mitt hår och drar mitt huvud bakåt. Jag stirrar upp i Melanies syster Simones ögon, brinnande av hat. Hon tar fram en kniv, ler, och drar den över min hals. Blodet forsar ur såret, och jag tappar dagboken på marken för att sedan själv falla ihop bredvid den. Mina sista, svaga ord innan mörkret tar mig är ”hämnd”.

En hämnd jag nu vet att jag aldrig kommer få.

 

Sophie Roland, del 3

21 januari 1793

Efter att vi hade stormat Bastiljen högg vi den i bitar, och sedan var det slut med det. Min far var otroligt arg på mig när jag kom hem, men samtidigt var han stolt över att hans dotter hade modet att stå upp för folket. Men det var så länge sedan det hände, runt fyra år skulle jag tro, och det känns också som att allt bara blir bättre och bättre på något sätt, trots att det finns så mycket kvar att göra innan rättvisa skipats. Jag är snart nitton år gammal, och min far tycker att det är hög tid att jag skaffar mig en man. Dock så är jag ganska osäker. Ett år eller två till kan jag väl få ha på mig.

Natten till den femte augusti år 1789 avskaffades alla adelns privilegier. Självklart var det min syster som berättade det för mig, men jag hade nog fått reda på  det på egen hand ändå. Det stod ju i tidningen. Hur som helst så tyckte vi alla att det var rätt åt dem, de uppblåsta…  ja, ni förstår säkert. Vi läste också i tidningen om kungafamiljen, att de hade fängslats i sitt eget hem, men lyckats fly, för att sedan bli fångade igen. Rätt åt dem också, självklart, men samtidigt tyckte jag lite synd om dem. De är ju människor som alla vi andra.

Men förutom att vi läste mycket i tidningarna och hörde vad som hände från folk, så  försökte min familj att ta det lite lugnt, bara vänta på att allt skulle återställas till sin vanliga ordning igen. Speciellt jag. Självklart hoppades jag och min familj på vidare förbättringar, men jag tyckte att jag hade gjort mitt. Jag hade tagit två liv, och det var svårt att glömma de döendes blickar när de såg på  mig för att sedan falla till marken och lämna det här livet. Vår nya nationalsång, Marseljäsen, nynnar min far fortfarande på  dygnet runt, trots att det nu har börjat lugna ner sig lite. Kungens avrättning har bara kommit närmre och närmre, och idag är det dags för honom att dö. Jag vet inte om jag vill se på, trots att både min far och min syster bestämt sig för att vara där. Har jag inte fått nog av död än? Kanske inte.

”Kommer du?” ropade min far, och jag stängde dagboken för att gå  ner. Ja, jag tänkte se på när Ludvig XVI avrättades.

Det var helt fullt på torget det här kalla januari dagen. Giljotinens vassa stål blänkte matt i ljuset från en suddig vit sol som skymtade bakom stråk av grå dimma. Vi trängde oss så långt fram vi kunde, i väntan på att den dödsdömde skulle komma. Och sedan kom han. Det var helt tyst när kungen kom i sin vagn. De knuffade upp honom för trappan till giljotinen, band hans händer och klippte av hans hår. Hans sita ord dränktes i höga trumvirvlar, men det var väl lika bra det. Vad kunde han ha att säga till ett folk som han bedragit?

”Nu åker huvudet!” viskade min syster. Och i samma ögonblick föll giljotinens blad ner med ett visslande ljud. Blod stänkte när Ludvig XVI huvud skars av och föll ner. Sedan lyftes det upp för att visas för folket, som började jubla, skrika och hurra. Själv var jag helt tyst. Jag visste att det inte var riktigt över än, men nu kändes det som att allt det här började närma sig slutet.

 

Sophie Roland, del 2

Jag har haft mycket att göra de senaste månaderna – vi måste jobba hårt för att få pengar till mat. Speciellt brödet kostar en förmögenhet på grund av att det finns så lite av det nu – upp till 20 sovs eller mer – och det gör far rasande. Själv hoppas jag bara på det bästa, och på att allt det här ska vara över snart. Dagarna är lika kalla som i februari, om inte kallare, trots att det är i början av juli nu. Det är helt otroligt. Men jag försöker att inte klaga så mycket – det finns de som har det värre.

Jag gick ner till butiken för att se om jag kunde hjälpa min ursinnige far med någonting, men han satt djupt försjunken över sitt arbete, och jag ville inte störa honom. Monique satt i ett hörn och läste en bok. Hon hälsade glatt på mig, trots att det inte kändes som att någon av oss hade någon direkt anledning till att vara glad.

”God dag, Sophie”, sa hon, ”vet du vad jag har hört?”

Jag skakade på huvudet. Nej tack, inte mer av hennes skvaller och nyheter. De var visst oroande, och trots att jag själv inte hört någonting började jag misstänka att hela Paris, kanske hela Frankrike höll på att spåra ur totalt. Ingen mat, det var kallt, ont om pengar. Vems fel var det? Kungens? Det var vad många tyckte, och de var minst lika ursinniga som min far.

”Folk är arga”, sa Monique, och det gjorde mig irriterad, trots att jag inte brukar bli irriterad. ”Väldigt arga. Jag tror att de vill störta kungen eller något sådant. Galna är de. Visste ni att kungen har avskedat finansminister Necker? Och man säger också att kungen förbereder ett stort anfall mot staden. Det gjorde så att en hel folkmassa gick till invalidhotellet för vapen, eller vad det var. Jag har dock ingen aning om vad de tänker göra.”

Ingen blev glad över den nyheten, vi blev alla mycket oroliga, speciellt far, som redan var på tillräckligt dåligt humör.

Vi fick höra nyheten precis i rätt tid, och jag förstod inte varför Monique inte berättat det för oss tidigare. Plötsligt kunde man höra ljuden av en arg folkmassa som närmade sig. De skulle passera precis utanför vårt fönster. Och det var precis vad de gjorde. Utan att riktigt veta varför drog jag på mig en jacka och mina stövlar, och sprang ut. Far ropade efter mig, men jag brydde mig inte om det. Om alla de här människorna skulle kämpa för folket så skulle jag också göra det. När jag var mitt i den vilda folkmassan insåg jag hur farligt det här skulle bli. Alla hade vapen. Jag såg en man som hade en värja och ett gevär lyft mot himlen, och dessutom en annan värja nedstucken i bältet. Den tog jag så fort jag kunde. Det här var första gången någonsin jag höll i ett vapen, och jag måste erkänna att jag var lite rädd. Men sedan var det någonting annat som upptog min uppmärksamhet. Bland alla vuxna, arga människor såg jag skymten av en ung kvinna, kanske bara lite äldre än mig själv, och det var det som gav mig styrkan jag behövde då. Jag trängde mig fram till henne.

”Ursäkta!” ropade jag, ”vad händer?!”

”Vi är på väg till Bastiljen!” svarade hon, ”följ oss!”

Jag nickade. ”Vad är ditt namn?”

”Melanie Enouff.”

”Jag heter Sophie Roland.” Tillsammans stormade vi mot Bastiljen.

Allt gick fort när vi var framme vid fängelset. Jag uppfattade att befälhavaren förvägrade oss inträde, och sedan öppnade han eld mot oss och vi besvarade den. Det var många runt mig som föll, döda eller skadade, men befälhavaren blev rädd och flydde, och då tog vi oss in. Ilska, hoppet om rättvisa och Melanie bredvid mig blev mitt bränsle när vi rusade in mot det som skulle kunna bli vår död. Jag hann döda en vakt innan jag skadades i vänster arm av en annan, men honom högg jag också ner. Och lika fort som allt startad var det plötsligt över. Jag ropade på Melanie, och hon svarade mig. Hon hade blod på kläderna men såg inte alltför allvarligt skadad ut. Vi följde efter folket ut från Bastiljen igen. Befälhavarens huvud bars genom Paris, spetsat på en lans.

Sophie Roland

Måndag, 12/2

Jag heter Sophie Roland, och jag är 15 år gammal. Jag fyller år den första december. Jag har en äldre bror vars namn är Robin, och en yngre syster som heter Monique. Min bror är 19 år gammal, och min syster är tolv. Min mor dog när jag var liten, inte mer än sju år gammal, men min far lever fortfarande. Han är 41 år gammal och jobbar som skomakare i en liten butik i Paris.

Vår lägenhet ligger ovanför butiken och den är tillräckligt stor för att jag och min syster har plats för varsitt rum, men det är knappt att vi har råd med den höga hyran – min fars arbete ger oss bara tillräckligt för att vi ska klara oss igenom de hårda tiderna, och trots det är vi mycket lyckligt lottade jämfört med många andra.

Min bror jobbar dock också på en bondgård utanför staden. Därför är han sällan hemma. Min far tog det hårt när Robin bestämde sig för att inte följa i skomakarens fotspår, men att jag kan hjälpa till då och då i Robins ställe gör det lite bättre. Annars jobbar jag ingenting. Jag koncentrerar mig mest på att lära mig saker, så att jag en dag kan tjäna mer pengar än min far någonsin kommer att göra, trots att han tjänar ganska så bra.

Jag skulle mycket gärna ägna mig åt konst, poesi och filosofi, men jag tvivlar på att min far skulle tycka om det. Enligt honom skulle det vara sådant strunt som adeln och högre uppsatta sysslar med, de som inte har någonting nyttigt för sig i livet. Därför har jag inte berättat någonting om mina drömmar för honom, men i hemlighet ägnar jag mycket av min tid åt sådant. Jag tycket om att vara kreativ, och jag strävar efter att bli någonting stort som folk kommer att minnas långt efter min död. Jag vill bara kunna använda min fantasi och göra saker jag är bra på.

Jag tycker också om att resa och upptäcka saker. Dock så har jag aldrig satt min fot utanför Paris.

Hur som helst så har jag alltid bott i Paris, det är min hemstad och kommer alltid att vara. Jag trivs mycket bra här, till skillnad från min bror som verkar ha det bättre ute på landet.