Suzanne Vigneron, del 5

Jag trodde att den förra texten jag skrev skulle bli den sista men jag är glad att jag hinner skriva en till. Nu har jag också väldigt svårt att se. Cancern har spritt sig över hela kroppen, jag är inte säker men det känns så. Jag kan knappt se något. Celiné mår tyvärr väldigt dåligt, varje gång hon ser mig tappa hår rinner tårarna ner för hennes kinder. Men det här är livet, man föds och man dör. Det enda jag vill säga till min dotter innan jag dör är att en minut är värt ett ton guld. Jag har fått lära mig detta genom åren och jag känner att jag har tagit vara på tiden i mitt liv. Nu vill jag ta vara på mina sista dagar genom att umgås med min familj och jag vill även fortsätta att dela med mig om mina kunskaper om revolutionen.

Revolutionen skedde för att småbönderna och det tredje ståndet var så missnöjda, de rika var självklart nöjda och belåtna. Småbönderna och det tredjeståndet hade nästan ingen makt alls. Deras röster var inte värda, de fick inte alltid äga egen mark och deras skörd var dålig, de tjänade dåligt och samtidigt fick de betala skatt vilket inte adeln behövde göra. Kungen och hans drottning Marie Antoinette levde i rikedom och fick allt de önskade sig. De tyckte att folket kunde leva på bara bröd samtidigt som brödet kostade mycket och medan de själva fick hur många maträtter som helst att välja mellan. Jag tycker att det var bra att människorna tillsist sökte sina rättigheter. Det visar sig att som tur är att det har blivit en förändring, folket har gjort sin röst hörd. Men allt har ju tyvärr inte blivit perfekt och det tror jag inte att det blir i framtiden heller. Ett exempel är ju att de rika fortfarande har makten och livet är nog så, ju mer pengar man har desto lättare är det att få det man önskar.  Det som var en stor nackdel med revolutionen var när människor blev halsugga i bastiljen. Men jag tror att folk kommer att förstå det i framtiden, förstå hur fel det är med dödsstraff.

Under revolutionen har jag sett många olika människor. Tidigare har jag ju haft patienter som många reagerade lika på revolutionen. Jag har både haft adelsmän och personer med sämre ekonomi. Adelsmännen tyckte att det var onödigt och dumt med en sådan revolution och de verkade tro att hur mycket det tredjeståndet och småbönderna än kämpade skulle de aldrig få sina viljor. Folket alltså de resterande, småbönderna och det tredjeståndet, hos dem såg man att de var glada över att de tillsist lyckades. Här i huvudstaden Paris blev det en större påverkan för att mycket skedde här. För flera år sedan var jag på besök i en liten by i frankrike och där berättade jag för folket om revolutionen i detalj. De verkade faktiskt inte ha så stor koll på läget i landet de bor i. Då de hörde det blev de blev riktigt glada och även alla äldre barn som förstår vad revolutionen innebar. Att dessa människor inte har lika stor förståelse för händelser som händer i landet kan bero på att det är många fler människor som bor i stora städer som Paris. I de mindre städerna och byarna är det svårare för folket att få reda på allt som händer. De har också mindre tillgång till nyheter. Jag tycker faktiskt att det är synd att det är på det här viset för dessa människor borde också ha möjlighet till att få sina röster hörda. De kan ha väldigt viktiga saker att komma fram med. Det här är också något som borde vara en del i revolutionen.

Efter revolutionen avskaffades monarkin och även diktaturiska privilegier som adeln och prästerna hade. Nationalförsamlingens nya lagar gjorde frankrikes folk fria. Småbönderna och det tredjeståndet fick det bättre.

Det är Celiné här och jag är verkligen jätte ledsen. Min mor har dött. Hon hann inte ens skriva sin sista hälsning i sin text så jag tog över. Både jag och Pierré är svaga av oss. Henry försöker stötta och hjälpa mig och jag är glad att jag har honom. En vecka senare efter min mors död fick jag reda på att jag är gravid. Jag visste inte hur jag kände mig. Jag var glad för att jag och Henry ska bli föräldrar att komma ut i världen, tidigare har vi haft problem med att få barn. Barnet är en stor gåva från gud till oss. Medan sorgen av min mor alltid finns. Min mor fick inte se sitt barnbarn men jag vet att hon ser oss från himlen.

Minnesruna över Suzanne Vigneron 1759-1884
Av: Celiné

Natten till december avled mor. Sista striden mot sin cancer förlorade hon. Detta är en sorg som inte går att beskriva.  Hon har efterlämnat många kunskaper och stor kärlek och respekt till sina nära och kära. Mor var en underbar människa, en äkta, en stark. En människa som alltid sprang till andra människors hjälp. Hon har varit med om mycket i livet. Hela franska revolutionen som verkligen har varit en stor upplevelse i hennes liv. Mor har även varit med och påverkat.

Mor hade alltid som dröm att blir läkare. Hon älskade att hjälpa människor och hon kunde offra sitt liv till sina allra närmaste. När hon var 25 år blev hon klar med sin utbildning. Hon befann sig endast inte i Paris, mor åkte till andra ställen i frankrike för att hjälpa människor.

Varje natt innan jag skulle gå och lägga mig viskade mamma i mitt öra ’’ Celiné min darilig, du ska få se att allt kommer att lösa sig, adeln kommer snart att ge upp och förstå folkets vilja’’. Mor hade rätt, det löste sig tillsist. Jag hoppas verkligen att mor ser oss, att hon ser folket och förändringen. Det enda hon inte skulle vilja se av revolutionen var självklart skräckväldet.

Må gud vaka över mor

 

Suzanne Vigneron, del 4

Bonjour!

Det var 32 år sedan jag skrev, hela 32 år et alors maintenant, je suis 62 ans! Jag kände verkligen för att skriva efter allt som hänt. Jag har goda nyheter. Jag har mycket bra kontakt med min dotter Celiné och nu är hon vuxen och även gift. Pierré heter mannen som hon är gift med, själv känner jag honom inte så bra men han verkar vara trevlig och mycket snäll och jag ser i hans ögon när han ser på min dotter att han verkligen älskar henne. Celiné är en tjej som verkligen förtjänar att vara lycklig, detta säger jag inte för att hon är min dotter. Hon har alltid varit hjälpsam och respektfull mot människor. Hon ville också hålla på med sjukvård som sin mor tidigare gjorde och nu är hon läkare. Jag bor tillsammans med henne och Pierré hemma hos mig. Vi bor hos mig för att Celiné ville hjälpa mig, ja det har jag glömt berätta. Jag har cancer och läkarna säger att jag lever mina sista dagar. Jag är nöjd, jag har upplevt mycket här i livet. Jag har sett mycket av revolutionen som pågår och jag har sett min dotter hjälpa människor och även att hon är lycklig. Henry har jag inte sett på länge. Han är gift med en franskkvinna. Då och då träffar han Celiné. Även om de träffas ganska sällan har de mycket nära kontakt med varandra.

Det här är nog den sista gången jag skriver. Förr satt jag vid köksbordet och skrev men nu kan jag inte ens ta mig upp ur sängen. Mycket har hänt under åren som jag inte har skrivit och mycket pågår fortfarande. Jag är glad att människorna kämpar så gott det går, att de söker sina rättigheter. Att se detta var verkligen obeskrivligt viktigt för mig.

Skräckväldet pågick under åren 1793-1794. Då var revolutionen som våldsammast. Nationalförsamlingens makt samlades i välfärdsutskottet där Robespierre var ledare. Han satte igång avrättningar och cirka 40 000 människor blev offer.

Man förberedde sig för fienderna utomlands. Frankrike satte upp arméer som trängde in i olika grannländer i Europa.

Robespierre var mycket uppskattad av folket, han ansågs vara den mest ärliga politikern genom tiderna. Han ville skapa ett bättre frankrike med sina egna idéer. De som var emot hans idéer var revolutionens fiender som då fick dödsstraff.  Under hans tid som ledare var det väldigt många som dömdes till döds. Fransmännen fick nog, de var trötta på att människorna blev dömda på det här sättet. De kände sig tvingade till att avrätta honom och då blev revolutionen lugnare.

1795 var Napoleon Bonaparte på väg hem genom sin stad Paris. Han ville vara ledare över en armé men istället var han arbetslös. När han såg ovanligt mycket folk på gatorna och hörde högljudda röster, förstod han att folket som trodde på kungen hade startat uppror. Då tog han sig omedelbart till regeringsbyggnaden som han ville vara med och försvara. I regeringsbyggnaden var det paniktillstånd. Det fanns endast 8 000 försvarare. Napoleon fick tag på åtta kanoner som var laddade med många gevärskulor. De placerade han ut i gatorna. En del av de kungatrogna dog och andra flydde. Napoleon hade fått sin önska uppfylld.

Under en fest blev Napoleon förälskad i änkan Josephine, som då var 30 år. Endast några månader senare var de gifta. Efter bröllopet fick han ansvar över en fransk armé i Italien som var Frankrikes sämsta armé, med dålig disciplin och dålig utrustning. Men Napoleon fick ordning på armén och med deras stöd erövrade han hela Norditalien. 1799 tog han makten i hela Frankrike genom en statskupp. Då styrdes landet av tre konsuler och Napoleon var förste konsul, han bestämde över de två andra konsulerna.

När Napoleon kunde utföra sina önskade förändringar i frankrike, satsade han på att frankrike skulle få en utvecklad industri som Storbritannien. Han gjorde skattesystemet mer rättvist och man fick gemensamma lagar som var genom lagsamlingen Code Napoleon. Denna lagsamling blev senare en förebild för andra länder.  1804 blev han kejsare och hans bröder och systrar utsågs till prinsar och prinsessor.

Freden i Europa varade inte alls länge, endast ett år. Storbritannien, Österrike och Ryssland som var stormakter gick ihop för att besegra Napoleon. Men Napoleon var modig. Han samlade ihop en armé och trängde in i Storbritannien. När slaget pågick vände sig fransmännen österut, där den österrikiske kejsaren väntade med sina arméer. 1805 möttes de vid Austerlitz i Österrike. I Trekejsarslaget vann Napoleon och österrikarna tvingades förhandla fred med frankrike och ryssarna tog sig tillbaka österut.

1812 gick Napoleons armé över ryska gränsen. Ryssarna ville inte lämna något till fransmännen. De brände sina byar och ju längre Napoleon tog sig i in frankrike, desto svårare var det för honom att få tag i mat till sina soldater. När ryssarna märkte att Napoleon inte gav upp brände de ner nästan hela Moskva. Då ville Napoleon ha fred mellan frankrike och ryssland så han sände bud till tsaren. Han väntade i fem veckor på svar. Det var en hård vinter för Napoleon och hans soldater. Många frös ihjäl samtidigt som de utsattes för anfall av ryska soldater, en del blev ihjälslagna. Ungefär en halv miljon av soldaterna återvände aldrig hem till frankrike.

1813 tvingades Napoleon avgå och istället blev han furste över ön Elba som ligger mellan Korsika och Italien men han var inte nöjd med detta. Han samlade ihop tusen män och marscherade mot Paris. På vägen stoppades av ett regemente. Napoleon trodde att de skulle döda honom men istället stod de vid hans sida och ropade ’’Leve kejsaren’’. Vid marschen mot Paris tog Napoleon makten över Frankrike men det tolererade inte stormakterna. De samlade ihop sig och slutligen år 1815 besegrades Napoleon vid Waterloo i Belgien. Han blev fånga tagen och fördes till den lilla ön S:t Helena mitt i Sydatlanten och där dog han sedan 1821.

Det var en ganska detaljrik text och jag hade mycket att ta upp efter alla dessa år, samt för att jag är säker på att det blir min sista text. Ja, allt och alla har ju någon gång sitt slut, även en stor makthavare, även jag…

 

Suzanne Vigneron, del 3

Ja, nu är jag här igen efter fyra år. Nu sitter jag här igen vid köksbordet och skriver. Mycket har hänt sedan dess och anledningen till varför jag inte har skrivit under dessa fyra år är att vi har haft jobbiga dagar i min familj. Jag och min man har skiljt oss och nu får jag inte ens träffa min lilla Celiné. Hon har säkert växt en hel del och blivit en stor flicka men i mina ögon kommer hon alltid att vara min lilla Celiné. Henry och jag bråkade mycket, vi kom helt enkelt inte överens om någonting. Båda var så envisa av sig så det funkade inte. Men att jag inte får träffa min dotter är det största och hemskaste som kunde hänt. Jag kan inte förstå mig på att han är så dum och envis att han hindrar ett litet barn från att träffa sin mor, aldrig förut hade han varit så dum, aldrig någonsin. Jag har tydligen aldrig känt honom på riktigt. Jag ska göra allt för att få tillbaka min lilla darling Celiné.

Nu för tiden får jag självklart inte den detaljerade informationen av Henry, istället är jag med och ser på noggrannare. Ibland berättar mina patienter och det är mycket prat mellan kvinnor i byarna. Det glömde jag nästan berätta. Jag åker till olika byar och hjälper sjuka människor. Speciellt de allra svagaste, kvinnorna och barnen.

Frankrikes privilegier har avskaffats och det känns bra för nu är landet mycket mer rättvist och skönt. Nu har frankrike vunnit mycket på det. Den 27 augusti utförde nationalförsamlingen ett upprop och de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som bestämde människans rätt till frihet, rättsäkerhet, egendom och rätten till att göra uppror mot förtryck. Nu får adeln äntligen betala skatt som alla andra människor! Det blev slut på klassindelning mellan olika åldrar också, alla människor ska ses som lika värda inför lagen. Alla får söka vilka jobb de vill, tidigare var det ju endast adeln som kunde göra det. Ledaren till denna revolution är La Fayette som fick hjälp av det amerikanska sändebudet Jefferson. Kung Ludvigs makt har minskat betydligt mycket efter detta. Revolutionen har tagit över en stor del av makten och dess tecken är Frihet, jämlikhet broderskap!

Kungaparet har försökt fly med det har bara misslyckats. Det var den svenska adelsmannen Axel von Fersen som fick i uppdrag att organisera flykten. Von Fersen var samtidigt Marie Atoinettes älskare och pappa till hennes son. Flykten ägde rum på tisdagsnatten den 21 juni 1791, de åkte i en vagn ut ur Paris. Vägen gick österut mot tyska gränsen. Kungen var förklädd som betjänt och gick ut och talade med folket lite vid några tillfällen. Han blev inte igenkänd och det var inte konstigt eftersom att det var så få människor som hade sett kungen vid tidigare tillfällen och vi hade nästan aldrig sett bilder på honom i tidningar . Själv hade jag sett kungen vid ett tillfälle då jag var ute med Henry och Celiné så jag kände igen honom men sa ingenting till någon. Men sedan inträffade det ändå, de blev gripna. En postmästare vid namn Drouet tittade nyfiket på de som satt i hästvagnen. Drottningen kände han igen, henne hade han sett många gånger under sin tid som soldat. Postmästaren tog upp ett mynt och granskade den noga och på myntet finns en bild på kungen och då förstod han att det var kungen som försökte fly. Omedelbart greps kungen och hans fru och fördes tillbaka till Paris.

Eftersom folket var missnöjd avrättades kungen och själv var jag faktiskt med och såg på. Även om jag också tycker att han inte passade in som kung blev jag tårögd och mådde dåligt. Detta inträffade en regnig och januarimorgon. Kungen satt i en grön vagn när han var på väg till avrättningen. Han fördes upp på giljotinen samtidigt som han försöker tala till folket. Ingen lyssnade på honom, jag tyckte väldigt synd om honom man förstod verkligen att han hade ångrat sig. Men nu var det antagligen för sent, synd var nog det enda jag kunde säga. Jag önskar verkligen att det någon dag ska vara nog med dödstraff. När kungen är på väg att avrättas är folket fortfarande rädd för hans makt. Bödeln klippte av hans hår för att den inte skulle vara i vägen för giljotinen. Kungen la sig under giljotinens vassa blad. Sedanhögg den av halsen på honom.

Ja, det var både intressanta händelser som jag skrev men avslutningen var ändå  för hemsk, man får ju nästan gåshud. A, ja nog med detta. Önskar alla människor ett stort tålamod, lycka och glädje i livet.

Á BIEN TÔT!

Suzanne Vigneron, del 2

Paris 1789 21 juli

Enfin, enfin! Människorna försöker göra något åt detta elände i Frankrike. Många av Frankrikes invånare hade samlats i form av en stor folkmassa och fått tag på 30 000 gevär och ett fåtal kanoner. Invalidhotellet var stället där de fick tag på dessa vapen, som är ett hem för gamla soldater. Sedan fortsatte folkmassan mot Bastiljen där de förväntade sig finna fler vapen. Bastiljens ledare orkade inte med detta så han släppte in folkmassan, han själv och sex av hans soldater dog. Den dagen hade kungen ägnat hela sin dag åt jakt som var misslyckad. Själv hade han inget hum om vad som hände i Paris för att han befann sig i Versailles och fick ingen information på ett eller annat sätt heller. Tre dagar senare besökte han Paris och då meddelade han också vår nya makthavare La Fayette, som är ledaren för revolutionsarmén.

Jag tycker egentligen inte, att användning av vapen är ett bra sätt att vinna något på eftersom att jag är fullt emot mord och vapen men en annan lösning kan jag heller inte finna. När man ser hur de fattiga människorna kämpar för att få tak över huvudet och en limpa bröd för dagen mår man riktigt uselt.

Det tredjeståndet som består av borgare, bönder och utbildat folk krävde att alla riksdagsledamöter skulle få en röst var och eftersom de är flest som består av 98 procent av befolkningen skulle de vinna. Men kungen vägrade att gå med på detta. Han låste deras möteslokal men tredjeståndet gav inte upp. De hittade ett bollhus och där svor de en ed om att inte skiljas förrän de skrivit en ny grundlag som kallas för Eden i Bollhuset. Sedan gick kyrkan och adeln också med så att de kunde anges som Frankrikes nya grundlagstiftande nationalförsamling, men att de gick med gör nog ändå inte saken bättre för det tredjeståndet eftersom att adelns och prästens tankar och förslag på saker är att höja sin status och sänka böndernas och vår.

Själv tillhör jag också det tredjeståndet eftersom att jag är sjuksköterska men det enda jag har gjort är att hört om vad som händer, därför att jag inte riktigt har haft tiden till att vara med, eller jag har varit med och hjälpt och stöttat de drabbade och hört bl.a. lite av dem. Henry som också tillhör det tredjeståndet har varit med och kämpat för våra rättigheter och därmed har jag fått reda på det mesta i detalj.

Ju mer makt adeln och prästerna får desto mer förstör de för de fattiga och för hela Frankrike. För att prästerna har kontakt med gud och därför har makten är allting mer än rätt. Självklart betyder gud mycket för oss, om inte gud fanns skulle jag och min familj aldrig kunnat må bra, jag skulle inte vara gift med min man eller ha kunnat föda min lilla darling Celiné. Henry skulle inte kunna äga eget jordbruk och sköta det så bra som han gör. Visst ska man ha respekt för personen som har kontakt med gud men då förväntar vi oss lika mycket respekt tillbaka och att adeln har så mycket makt för att de är rika är naturligtvist inte heller rättvist, det är ju tack vare de stackars bönderna och oss, vanligt folk som de har så stor inkomst.

Jag hoppas komma med goda nyheter, au revoir et passe un bon moment!

 

Suzanne Vigneron

Paris 1789 1 september

Mitt namn är Suzanne Vigneron. Jag är en kvinna på 30 år. Som person försöker jag vara lycklig och är oftast det när jag befinner mig i min familjs närvaro och eftersträvar att alltid se gott på livet. Jag född och uppvuxen här i Paris. Jag flyttade hemifrån när jag var 24 då jag gifte mig med Henry som också är fransk. Jag bor med min man Henry och min dotter Celiné tre år. Henry bedriver eget jordbruk och samtidigt hjälper han småbönderna. Vi bor i ett lagom stort rött hus, nära mina föräldrar. Huset har en grön och fin trädgård där Celiné brukar vara med sina vänner, de brukar hoppa hage och spela kula. Bredvid huset finns det ett bageri där Henry köper varmt bröd om månarna, till morgonmåltiden. Tvärs över närmaste gata där vi bor är det alltid en liten marknad där man kan handla frukt, grönsaker och för övrigt gods för hushållet. Gatan närmast oss är väldig och därför oftast mycket ljudlig men det brukar vi för det mesta uppskatta. Vi är en familj som gillar människor, att umgås med människor är ett av det bästa som vi i min familj tycker.

På förmiddagarna ägnar jag mina timmar åt mitt jobb och resten av dagen hjälper jag de med dålig ekonomi och de sjuka.

Jag jobbar som sjuksköterska och pga. mitt yrke ser jag många svårt sjuka människor pga. t.ex. på dålig ekonomi, ensamhet och orättvisa. Just nu är det orättvisa i hela Frankrike. De rika får allt, mer än det de önskar medan småbönderna lider av matbrist, samtidigt som de arbetar hårt för adeln. Visst jag är van vid att se dessa människor men känslorna man får inom sig går inte att motverka, jag kan komma hem och tänka på människan jag sett i flera dagar. Anledningen till att jag valt detta yrke är att jag har haft en farmor som dött av cancer, hon har verkligen lidit och det har påverkat mig mycket. Dagen då hon dog var dagen då jag egentligen visste vad jag ville göra med mitt liv, jag ville rädda liv. Tyvärr har jag inte kommit så långt att jag kan rädda de svårt sjuka men jag är nöjd med mitt jobb, jag trivs bra.

Vintern har varit är hård och kylig, och de störst drabbade var självklart småbönderna pga. missväxt och ekonomiskt kris, priset på bröd har också stigit vilket är jätte synd, därför att brödet är det enda de försörjer sig på. Det är bättre nu, det har blivit varmare. För cirka ett år sedan var det rena rama katastrofen. För att inte tala om åren 1756-1763 då Frankrike krigade mot Canada och England och när Fransmännen förlorade. Detta krig kostade Frankrike stora summor pengar som drabbade småbönderna igen, för att de fick betala mer skatt. Dagen då Frankrike blir ett rättvist samhälle är dagen då Frankrike är en riktig vinnare.

Min allra största dröm just nu är alla människor någon gång ska leva rättvist här i Frankrike, barn som unga. Jag kan inte tolerera detta.  Något måste göras!