Felicite Launay, del 5

Hon var min gammel farmor som levde under tiden som Franska revolutionen utspelade sig. Felicite dog vid en ålder av 55. Jag tror hon dog för att hon var gammal. Pierre och Julian var hennes enda söner. Hennes man dog för länge sedan man vet ej varför. Enligt dagboks inlägg så kunde man få reda på att hon var emot revolution men på något sätt även tyckte att det var rätt. Även om det skedde för länge sedan så kom många av revolutionens förändringar att bestå t.ex. inga orättvisa privilegier för rika och adeln, ingen diktatur, folket får bestämma genom demokrati(i alla fall i Frankrike).

Min gammel farmor tros ha anklagat den dåvarande kungen och drottningen för att ha upprört människor så mycket att de gjort revolt, antagligen genom att leva ett lyxliv medan fattiga personer svalt. Adeln och prästerna på den tiden slapp betala skatt och kunde kräva dem med lägre ställningar att ge dem pengar med. Om inte det hade varit en revolution så skulle jag förmodligen inte suttit i mitt lilla sovrum just nu utan dansat runt i dyra kläder och levt på mina min gammel farmors rikedomar. Kanske inte direkt men ni förstår… Som person tycker jag hon var bortskämd och snobbig men var inte nästan alla från adeln det? Tänk på det ni!

Felicite Launay, del 4

Det har gått så många år sedan jag senast jag berättade om revolutionen. Jag är 55år och jag har börjat känna en dödens kyla i mina lemmar. Adelns ställning har försvagats kraftigt. Vi måste betala skatt som vanliga bondlurkar, adelsmän kan inte längre avancera snabbt inom armén för att de är från adeln. Jo, jag kanske ville att det skulle vara mer rättvist men att mina privilegier har avskaffats är inte roligt alls för mig eller mina söner, Julian och Pierre. Under en tid, för inte så många år sedan, så skulle jag blivit avrättad för det jag säger nu men inte längre.

Mina systrar och föräldrar har jag inte hört av mig på länge. Jag antar att mor och far redan har anlänt till Himlen men jag vet inte säkert för att ingen har sagt något. För trettio år sedan gifte jag mig med en adelsman men han dog när han tjänstgjorde under Napoleon. Jag har levt helt själv sedan dess. Nuförtiden brukar jag inte göra särskilt mycket, lite då och då brukar jag brodera. Jag tror det är dags att ta farväl medan jag kan.

Felicite Launay, del 3

Det har gått en lång tid sedan jag senast berättade om mitt liv och massor med saker har hänt sedan dess. Juliette har gift sig och flyttat in till sin man, Eloise och jag är kvar här med våra föräldrar. Mor och far har tänkt fly från Frankrike men de ändrade sig då de insåg att de inte visste ett skvatt om länder utanför Frankrike. Jag vet att jag har släktingar i länder runtomkring Frankrike fast jag känner dem inte, det gör förmodligen inte mina föräldrar heller. Anne och jag har glidit ifrån varandra och jag hör knappt något från henne längre.

Revolutiner är inte roligt alls, adelns privilegier har avskaffats så vi är definitivt inte lika rika som vi var förut så mina föräldrar vill få mig och Eloise att bli gifta med rika adelsmän så de slipper gå runt hungriga om tio år. Jag har tänkt lite på hur det kan vara att arbeta, hur slitsamt och långtråkigt det måste vara. Sedan kan jag knappast något om yrken… Far kanske måste gå med i armén och att han var en adel hjälper inte alls, nu kan visst bönder bli generaler. Kyrkan har blivit statlig och Nationalförsamlingen har sålt mycket av kyrkans mark, Gud kommer straffa er!

Jag lever även i skräck för länder har förklarat krig mot Frankrike och man skyller på Kungen för att ha förrått landet. Trodde inte på det först men sedan när han försökte fly med sin familj så blev jag väldigt arg, han är patetiskt och ska ställas inför rätta snart.

Felicite

 

Felicite Launay, del 2

Söndagen den 12 juli

Folk beter sig som barbarer nu för tiden! Så sent som i förrgår när jag och Anne Duplessis hade köpt nya skor inför en av drottning Marie Antoinettes bal, kom en stor grupp med människor, de gick åt samma håll, jag vet inte vart men det värsta var att de trampade på mina skor så de blev smutsiga! Jag blev inte upprörd men när jag fick veta att min tjänare inte kunde tvätta bort det så blev jag ursinnig. Senare på balen, gick jag runt i ett par gamla skor. Varje gång jag pratade med någon så kunde jag slå vad om att de alltid sneglade ner på mina slitna, omoderna skor! Gud kommer straffa er, era fattiga bönder!

Dagen efter satt jag och mina systrar i en vagn och pratade om gårdagens höjdpunkter på balen, allt verkade så fridfullt innan ännu en stor grupp, förstörde genom att marschera framför vagnen så att vi inte kunde komma fram. Jag gick ut ur vagnen och blickade över folkmassan, den var mycket, mycket större än den jag sett dagen innan. Alla skrek ”till vapen” hela tiden så att man nästan blev döv. Snart vändes några personers blickar mot mig och jag såg ett hat i deras ögon men varför? Kusken drog mig tillbaka till vagnen och såg på mig att jag ville hem för i nästa sekund så var jag i min säng och tittade upp i taket.

Medan jag låg där så tänkte jag igenom allt jag sett och hört. Folk hade stirrat på mig, inte direkt på mig men mina kläder, varför? Det var då jag insåg att inget skulle bli detsamma igen…

 

Felicite Launay

Bonsoir!

Jag heter Felicite Launay och är femton år, jag bor i staden Paris vackraste kvarter som ligger nära slottet Versailles.  Jag har två storasystrar som båda är sjutton år gamla och heter Juliette och Eloise, mina två snuskigt rika föräldrar heter Angelina och Claude. Ingen av mina föräldrar arbetar utan ägnar deras dagar åt att gästa kungens middagar, när jag blir äldre så hoppas jag kunna göra detsamma. Nu spenderar jag mina dagar åt att spela instrument eller att brodera.

Det bästa priveliegiet med att vara rik är att jag slipper gå dit jag vill som jag ser fattiga bönder göra jämt och ständigt, istället så åker jag i en vagn som dras av fyra stolta hingstar. Då jag besöker marknader så tigger bönder pengar av mig men jag ger dem inte en enda sovs. Det är deras eget fel att de är fattiga, de har pakter med djävulen har jag hört mina systrar viska till varandra nästan varje gång de möter en tiggare. Tack vare Guds nåd, lever jag och min familj lyckliga.

Jag ska berätta lite om hur min vardag ser ut. Varje morgon när jag vaknar så kommer en tjänare in och serverar frukost åt mig. Frukosten  är väldigt enkel jämfört med lunchen eller middagen men den består fortfarande av tre rätter. Sedan studerar jag och spelar instrument som fiol eller flygel tills det är dags för lunch. Då går jag till vårt matbord tillsammans med min familj och äter.

Det serveras återigen tre rätter som jag snabbt blir mätt av. När jag ätit klart så besöker jag min väninna och granne, Anne Duplessis, och skvallrar om det senaste om Kungen och hans hov som jag fått höra av min mor. Nu skvallrar många om hur närsynt Kungen är, jag har ingen aning om vad de pratar om men det verkar fascinera andra.

Efter det så köper jag nya klänningar men oftast så åker jag bara till platser där jag kan roa mig själv. På kvällen när jag kommer hem för att äta middag med utsökta rätter så är mina föräldrar inte där (ni vet varför). Mina systrar och jag äter då upp vår mat för att sedan gå och sova.

Nu ska jag till en fest i Kungens slott med min familj!

Livet leker,

Felicite