Armand Gaspard Remond, del 5

Armand Gaspard Remond, Paris, har avlidit vid en ålder av 65 år. Hans närmaste är barnet Claude, barnbarnen Jacques och Alexi och alla vänliga människor i hans by. 

Armand Gaspard Remond föddes i paris men när hans fars affär började gå dåligt flyttade hela familjen ut till landet och försörjde sig på jordbruk, när hans far hade gått bort ärvde Armand huset och joden att bruka. När Armand var 23 år gifte sig han med Maria som han ett år senare fick ett barn med. Barnets namn blev Claude och han var till stor hjälp med jord bruket i senare ålder. Vid 30 års ålder föddes lilla François som avled 5 år senare då det blev som sämst med mat. Armand deltog i revolutionen på många sätt bland annat deltog han i stormningen av Bastillien där han miste sin goda vän Jean Bonpian.

Han gjorde mycket uppror under revolutionen eftersom han var mycket utsatt av missväxten under 1788 och 1789 så blev det svårt för honom att kunna betala skatten som hade höjts efter amerikanska frihetskriget eftersom frankrike hade skickat många trupper dit hade staten förlorat mycket pengar och bönderna som t.ex. Armand behövde betala det tillbaka med skatt, när Armand dessutom hittade böcker med nya beskrivningar på hur ett bättre samhälle skulle se ut så blev han riktigt förbannad så man kan säga att stormningen av Bastillien blev ett slacks utlopp för allt som han hade stått ut med under så lång tid. 1793 stod Armand och hans familj och tittade på kungens avrättning han trodde dock att han nu skulle kunna sluta att behöva leva i fruktan men lika lite som alla andra viste han att det bara skulle bli värre, så trots att Armand var så engagerad under början så kunde inte ens han stoppa skräckväldet så under den perioden åkte Armand och hans familj nästan aldrig in till paris förutom när dem verkligen behövde det som när de behövde köpa bröd och sälja sin skörd. Varje gång dem åkte in i paris såg det värre ut än gången innan och med ojämna mellanrum hade personer som dem stiftat bekantskap med eller känt sen tidigare försvunnit, värst var det när en regelbunden kund hade gått bort eftersom det var en väldikt svår uppgift att försöka hitta en ny kund som betala lika bra som det förra gjorde.

 Efter skräckväldet så drog sig Armand tillbaka och hörde inte av världen så mycket och han missade helt att det han hade kämpat för hade förnedrat så mycket som att delar hade skrivits in i grundlagen i ett land på andra sidan jorden, men han kände både till kilo, meter och liter systemen men även att slaveriet i kolonierna var borta och att judar och protestanter hade fått bättre rätigheter. Under Napoleons tid lärde Armand upp sin son Claude att kunna sköta jobbet på gården eftersom under alla krigen hade skatten både höjts och sänkts beroende på hur det hade gott i krigen men i slutändan hamnade skatten ändå ungefär som den hade varigt tidigare. Men tack vare Claudes hjälp så kunde arbetet effektiviseras och de kunde alltid ha mat på bordet men när Napoleon kom tillbaka till makten och började rekrytera trupper till armen så försvann det en pojke från byn som hade hjälpt till mycket med arbetet och så började det gå sämre att bruka jorden och helt plötsligt började de att gå back och dem började svälta sakta men säkert så blev det mindre mat och mär Armands fru Maria dog så föll Armand i svår depression och hade svårt att både äta och dricka en tid senare gick han bort av att han inte hade velat äta på tre dagar i sträck, han sa att han ville att de andra skulle överleva hellre än han och att hans tid var över.

Det är tack vare folk som Armand som vi kan leva ett sådant bra liv som vi gör idag.

Armand Gaspard Remond, del 4

Måndag den 12 augusti 1820

Idag är nog sista gången jag skriver något jag känner mig extremt svag nu och är på väg att dö, jag lever i storträtt av mina barn och vänner nu men efter min fru dog av svält så har det blivigt allt svårare att klara sig och att få mat för dagen. Visserligen har det mellan åren blivigt bättre och sämre med skatter men det har ändå nästan alltigt slutat på samma sätt.

Men ända sedan den där Napoleon kom till makten och har krigat med nästan alla länder i världen känns det som, det bara ändå kommer att gå ut över folket med höjda skatter. Trotts att Napoleon har vunnit många stora slag och erövrat många länder har han behövt höja skatten många gånger och en grannpojke blev dessutom tvingad till armen för att slås mot ryssland men han kom aldrig tillbaka och eftersom han hade varit till stor hjälp vid jordbruket blev det direkt mycket svårare för resten av oss att klara oss utan honom, som tur vad fick jag behålla båda mina pojkar från armen och dem har båda varit till stor hjälp genom dessa långa år. Det blir ändå bättre när jag är borta eftersom då blir det mer mat till resten av människorna i byn.

Under alla dessa år var det ändå vid några tillfällen som jag trodde att allt krigande skulle ta slut det var efter att Napoleon hade misslyckats med att försöka invadera ryssland och tvingades att leva i exil på Elba, då kändes det som om det var över men Napoleon skulle komma tillbaka bara för att misslyckas i waterloo, men nu är han kanske borta för gått och vi slipper se honom igen.

Armand Gaspard Remond, del 3

Fredag 20 januari 1793

Det var snart en vecka sedan kungen avrättades på torget inför alla människor men det får mig ändå att tänka på att det var vi som stormade Bastillien som nästan såg till att allt det här som har skett de senaste åren är tack vare oss. Nu känns det som det är över och att national församlingen kommer ställa allt till rätta eftersom de redan har tagit bort adelns och prästernas privilegier så kommer de nog kunna göra allt bra i landet. De här åren har ändå inte varigt lätta efter som så mycket som har hänt, senast nu så förlorade ju kungen huvudet men det var rätt åt honom efter som han både försökt att fly och kalla in utländska trupper mot oss, det kändes ändå bra när hans huvud föll ned mot marken, min son Claude lyckades till och med at samla ihop lite av kungens blod i en näsduk så nu har jag något heligt i mitt hus.

Dessutom har staten tagit över kyrkan och sålt all mark kyrkan ägde men det är nog vad gud skulle ha velat ändå efter som det blir mer rättvist och fler kan känna mera pengar på det här sättet. Vi har också fått en nationalsång och en gemensam flagga till hela landet den är röd, vit och blå det röda och blåa är paris färger och de vita är från kungens egen flagga vi kallar den nya flaggan för trikoloren som ungefär bettyder ”den tre färgade”. National sången kom tack vare att folk från Marseille kom in marscherande in till paris sjungande på den. Vi kallar den därför för marseljäsen.

 

Armand Gaspard Remond, del 2

Torsdag 15 juli 1789

Igår var en dag som var en början på något nytt, invånarna i Paris gjorde nämligen uppror mot självaste kungen! Jag var med, men jag tror inte att jag gjorde någon större nytta egentligen. Det en det kändes bra att göra något mot hela det felaktiga systemet eftersom det är vi som är större till antalet men ändå har blivit utnyttjade under alla dessa år.

Låt mig förklara hur det började: jag och min fru Maria hade bestämt oss att ta den lilla maten vi hade fått av byn eftersom vi har sett till att dela all mat mellan invånarna i byn, och sälja den för att kunna köpa lite bröd att klara oss på. Vi hade kommit till Paris bara för att upptäcka att alla bröden var antingen köpta eller så hade någon stulit dem. Vi hade knappt insett detta då en stor folkmassa rörde sig mot oss. De skrek något om förändring och att det var kungens fel. Jag hade inte riktigt något val än att fösa in min familj mot husen. Plötsligt la jag märke till min gamle vän Jean Bonpain mitt i folkmassan. Jag hade inte sett honom på år och dagar. Jag anslöt mig till gruppen och hälsade på honom, han var glad att se mig och förklarade att gruppen av människor hade nyss varit vid Invalid hotellet och hämtat vapen och kanoner men det fanns ingen ammunition, så nu var de på väg mot Bastillien där det skulle finnas fullt med krut och kulor.

Vi gick med dem eftersom det är värt att kämpa för en bättre framtid! När vi kom fram till Bastillien öppnade soldaterna eld mot oss vilket vi inte hade väntat oss. Gruppen blev både förvirrad och argare. Jag märkte att min fru Maria inte tyckte om det så vi tog oss längre bak i massan och diskuterade. Jag tyckte att det var värt att kämpa för frihet men hon ville skydda barnen. Vi kom överens att hon skulle ta hem barnen medan jag stannade och hjälpte till.

Efter ungefär fem timmar så fick Jean idén att ta fram en kanon och skrämmas med, men när vi rullade fram den så blev Jean skuten i ryggen eftersom han gick baklänges och drog den främre änden.  Hans idé lyckades ändå för när kanonen stod framme så gav soldaterna upp och hissade ner vindbryggan. När hela folkmassan stormade in försökte jag rädda Jean, men när soldaterna kom ut med ett huvud på en påle så var han död. Jag gick sedan hem och berättade om vad som hänt och jag känner på mig att det här kommer att bli något stort!

 

Armand Gaspard Remond

Söndag 15 februari 1789

Jag heter Armand Gaspard Remond och jobbar med jordbruk. Vintern har varit hård och många av våra boskap har avlidit. Min familj mår sämre och sämre för varje dag som går och om det inte blir en bra skörd i år så vet jag inte vad jag ska göra. Själv är jag 34 år och har en fru, Maria, och två barn. Claude som är 10 år och François som är 4 år. François är väldigt smal och klarar inte av att göra knappt något. Vi lever i en liten by strax utanför Paris. Vi delar den lilla maten som är kvar mellan alla i byn.

Jag skulle vilja flytta in till Paris och försörja mig som bagare men Maria har varit väldigt negativ till den idén. Om det blir ännu en kall sommar så kanske hon kommer att ändra sig. Jag bodde i Paris som liten men senare så bestämde sig min pappa att flytta ut på landet efter att hans affär började gå dåligt. Sen ärvde jag jordbruket när han inte orkade längre.