Gabriel Dondin

Kära dagbok. Jag har precis tagit dig från en gammal man på en stormarknad i Paris (det var oerhört lätt)…

Mitt namn är Gabriel Dondin och året är nu 1789 så jag har hunnit fylla hela 25 år. Jag är en riktig man nu! Klarar mig på egen hand nu när hela min familj, mina systrar Louise och Angelica, min mor Abigail och min far Mark dött i det förfärliga haglet denna sommaren. Sörjer dem gör jag inte speciellt mycket, gillade dem aldrig mycket. Men mina bröder (kumpaner) i mitt kriminella gäng ”Los toros locos” skulle jag aldrig klara mig utan, vi lever tillsammans ute i det farliga fattiga delen av Paris en bit utanför Paris. Vi har byggt ett litet slott nära droskstationen.  Det enda dåliga med den fattiga delen av Paris är att det inte finns några rika (förutom oss), så vi måste åka 2 mil varje morgon med våra ståtliga hästar. Tillsammans håvar vi pengar genom att råna människor och matbutiker. Vi misshandlar alla som inte ger oss pengar på direkten. I ”Los toros locos” är vi ungefär 60 personer, jag Gabriel Dondin är ledaren och jag är den mest fruktade av alla. Min favorit av dem med nedre rang är Charles Francois Marion, han kom alldeles själv på stan och frågade om att få bli medlem. Det har ingen annan gjort! Han är en modig man. Charles betyder mycket för mig, han är som en riktig bror för mig.

Jag har inte hela mitt liv hållt på med att råna och misshandla, jag har varit en flitig bonde en gång i tiden. Mina föräldrar behövde mycket hjälp i den stora restaurangen de ägde inne i Paris, jag hjälpte med att odla ingredienser och vindruvor (tillvin) till deras mat. Jag hade en liten gård tre kilometer utanför Paris. Det var inte lätt att odla när vi hade så mycket regler att följa. Men när jag var 17 år så satt jag inne i lägenheten precis över restaurangen och kom på att jag ville göra något mer spännande, så jag skapade ”Los toros locos”. Spanskan hade jag lärt mig av några från ett spanskt sällskap på restaurangen. Som väldigt liten pojke sprang jag en liten springpojke åt mor och far. När jag skapade mitt gäng behövde jag medlemmar, så jag åkte till ghettot. Där det enligt rykten från staden fanns farliga personer och jag hittade grunden till mitt gäng. Ett halvår senare bosatte jag mig där på heltid för att slippa de jobbiga resorna, då bröt jag i princip min kontakt med mina föräldrar när de inte ville veta av att jag hade blivit kriminell.

Men nu när jag är 25 år har jag insett att råna inte är allt i livet, jag har därför bestämt mig för att börja skriva som hobby några år. Sedan kanske jag kan jobba hälften av tiden med gänget och hälften med att skriva böcker och poesi. Det skulle vara en stor dröm som gått i uppfyllelse då, men först måste jag träna på att skriva. Och det är därför jag snodde dig dagboken. Jag vill detta för att jag tycker det är imponerande att man kan ge så starka känslor bara genom ord. Man behöver inte använda våld. Jag har också en annan dröm, och det är att få hjälpa de fattiga bönderna att störta landet. Jag har fundera på att börja ge dem redskap som kan hjälpa dem, tex stora gevär och många hästar som de kan rida på. Men jag vill inte hjälpa bönderna alldeles för mycket, jag tycker det är deras sak eftersom de har det värst här i landet och har inte råd med dagligt bröd ens. Jag har ändå så mycket. Det var nog allt, så nu ska jag gå och lägga mig här inne i mitt slott.